Blogginlägg D: Elements of journalism

Gammelmedia? Sociala medier? Vad skiljer egentligen dessa typer av media åt och hur närmar de sig varandra i det tekniksamhälle som vi lever i 2011?
Till att börja med vill jag peka på olika beteenden i generationer. Jag själv, född 1985, har aldrig själv prenumererat på en papperstidning. Om någon i min ålder gör det hör man ofta att det är ”mysigt att bläddra i en morgontidning till frukosten”. Förmodligen är detta en upplevelse som man bär med sig från den tiden då man bodde hemma hos sina föräldrar - som hade den vanan.
För det är väl inte det mest effektiva sättet att få reda på vad som händer ute i världen?

Bill Kovach och Tom Rosenstiel har skrivit boken The Elements of Journalism, som redogör för vad journalistik är och hur den borde praktiseras. I boken säger författarna exempelvis att journalistikens främsta uppgift är att upplysa och ge nödvändig information till folket. Med tanke på att en tryckt papperstidning rapporterar gårdagens nyheter blir en utveckling nödvändig för att kunna hålla jämna steg med den nya typen av medier som finns idag. Den typen av medier som det egentligen talas om som god journalistik i boken, är just ”gårdagens nyheter”. De flesta lokaltidningarna har därför en nätupplaga där aktuella nyheter snabbt och smidigt kan publiceras.

“Journalism's first obligation is to the truth” är den första principen som författarna tillämpar. I och med snabbheten i de nya medierna kan det här med sanning kanske ha blivit någonting som går att tänja på? Allt som står i tidningen eller sägs på tv är förvisso inte heller sanning?
Internet skapar möjligheter för de nya sociala medierna som är snabba och effektiva för att sprida information. När jag själv vaknar är Twitter och Facebook två självklara sociala medier jag använder mig av för att snabbt få en uppfattning om hur världen utanför mitt fönster ser ut. Eftersom att dessa medier inte enbart används för att sprida nyheter och samhällsinformation tar jag dock mycket av vad som skrivs med en nypa salt.
På internet finns ingen gatekeeper som begränsar vilken information som hamnar i flödet, till skillnad från på de rena nyhetssajter som har krav på sig att rapportera objektivt och korrekt. När folket växlar mellan gammelmedia och de nya sociala medierna kan det vara lätt att glömma skillnaden på vilken faktabakgrund som finns. 

Att använda sociala medier för att komplettera gammelmedia tycker jag känns som en bra idé, men att helt förlita sig på Twitter känns helt enkelt för riskabelt. 

I flera omvärldsbevakningar har man använt sig av bloggar och Twitter för att kunna ”rapportera på plats och live” när övriga vägar stängts av. Där ser jag en tydlig utveckling, alternativt komplettering till gammelmedia som känns positiv. Det är det sunda förnuftet som får spela in när man avkodar det som rapporteras på den vägen - precis som i gammelmedia, mycket på grund av VEM som skriver VAD och i VILKET SYFTE. 

De sociala medierna vinner på att vara interaktiva, visuella och snabba. Utnyttjar man det bästa av två världar inom journalistiken uppstår enorma möjligheter för de mindre konservativa journalisterna.

Sociala medier påverkar människor på ett helt nytt sätt. När en känd bloggare visar ett varumärke eller en produkt i sin blogg, blir väldigt många människor påverkade. Det är lättare att målgruppsanpassa med den här typen av medier än med gammelmedia. Vill moderaterna nå ut till en yngre målgrupp med sina budskap är inte tanken på att blondinbella, Isabella Löwengrip, uttrycker sig i frågan helt dum. I många yngre människors ögon väger hennes åsikt många gånger mer än vad en torr gubbes åsikter gör.

Den största skillnaden mellan gammelmedia och de nya medierna är kanske att för en utbildad journalist som arbetar för tillexempel en tidning eller en nyhetskanal, är strävan efter objektivitet viktig och en del ”oskrivna regler finns för att upprätthålla den goda journalistiken. Via sociala medier har dessa regler suddats ut, och inte enbart utbildade människor har rätten att uttrycka sig offentligt. Författarna skriver ”Every journalist , from the newsroom to the boardroom, must have a personal sense of ethics and responsibility, a moral compass”. Enligt författarna är det också hur medierna används, som bestämmer om innehållet kan ses som journalistiskt. Egentligen handlar det hela om källkritik och sunt förnuft men bilden av att den goda journalistiken är förfinad av författarna kan jag tycka. Det har trots allt inte varit helt felfritt innan sociala medier dök upp som en del av den.

Flera av gammelmedierna håller på att utvecklas och förnyas genom att använda sig av just de sociala medierna. Eskilstunakuriren till exempel är flitiga twittrare och når därmed ut till ännu en målgrupp, som dessutom kan interagera och ge feedback direkt via forumet. Frågan är hur avslappnad eller privat man får bli när man twittrar för en tidning? Det kan ge ett oseriöst intryck om redaktionens twittrare blir för personliga, samtidigt som det kan skapa förtroende i viss mån att vara personlig. Gränsen är hårfin.

De nya medierna öppnar en värld för fler att uttrycka sig i, vilket ökar pressfrihet och yttrandefrihet. Visst finns det lagar som innefattar yttrandefrihet på nätet, men det är inte lika lätt att få en ansvarig att stå till svars för vad som skrivs då många väljer att vara anonyma på nätet.

“Every generation creates it's own journalism” skriver författarna I boken. Jag tror att de sociala medierna är min generations journalistik eller åtminstone detta årtiondes journalistik. Vi är uppvuxna med dem och har på något sätt lärt oss att hantera informationsflödet som finns att hämta i dem i vår vardag.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Som Gary Bergqvist skriver i uppgiften ligger frågan i var gränsen sätts mellan journalistik och fiktion?
Den bok som jag valt att läsa inför den här uppgiften, Lasermannen, är en berättelse om något som faktiskt inträffat i Sverige. Händelsen är så pass stor och drabbade så många människor att den publicerades i bokform i efterhand av författaren. Gellert Tamas har gjort ”reportageboken” genom att intervjua John Ausonius vid flera tillfällen och även andra personer som nämns i boken.
Boken är baserad på den verkliga historien om vad som hände i verkligheten, men är också fiktiv.

”Lasermannen” handlar om Sveriges näst största polisutredning någonsin. John Ausonius, Lasermannen, satte skräck i Sverige under 1991-1992. Han dödade och skadade flera människor, detta med hjälp av ett gevär med lasersikte. Offren hade alla utländsk påbrå. Boken behandlar såväl John Ausonius uppväxt som den tid då han utförde dåden, hur politiska åsikter påverkade honom och det svenska samhället, medias övervakning samt hur polisen arbetade för att slutligen få fast gärningsmannen.

Jag anser att boken är mycket läsvärd och intressant. Hade inte denna bok skrivits, hade jag förmodligen aldrig fått reda på så mycket fakta om någonting som berör det land jag lever i.
Författaren hanterar den journalistiska formen väldigt bra. Att skriva om en händelse i efterhand och få läsaren att känna sig insatt i fallet, mycket tack vare sina många miljöbeskrivningar, är en konst.
Boken känns nästan skönlitterärt skriven, men på grund av den allvarliga händelsen som man ständigt har i bakhuvudet, känns den mer som en dokumentär. Det skulle kunna vara ett problem, eftersom att det här blir tydligt att gränsen mellan journalistik och fiktion inte alltid är knivskarp.
Jag skulle ge boken beteckningen journalistisk litteratur. Den har uppbyggnad likt en dokumentär, där olika händelser och personer kommer till tals om vartannat och man följer tidslinjen framåt hela tiden. Samtidigt sveps man in i hans målande språk, som i en litterär bok.

Man kan inte ha samma krav på sanning, källkritik och etik när det gäller ett bokreportage som vid vanliga journalistiska arbeten. I en dagstidning utgår man ifrån att allt som står BÖR vara sanningsenligt (även om så inte alltid är fallet), medan man faktiskt uttrycker att detta reportage är delvis baserat på en verklig händelse. Så länge man är ärlig med det från start ser jag inget problem i att använda den här typen av journalistik för att berätta om händelser.

New Journalism är en skön omskrivning av verkligheten. Jag gillar den här typen av journalism. Som jag tidigare nämnt så hade jag aldrig fått reda på så mycket fakta om en händelse som denna om inte Gellert Tamas utnyttjat new journalism. Jag tror att det fångar fler människor till att bli allmänbildade än rena faktaartiklar och får dessa att vilja söka information i efterhand för att se vad som stämmer med verkligheten.

Blogginlägg B: Etik i medierna

Skillnaden på ett bra säljande lösnummer och ett mindre bra säljande lösnummer är förmodligen hur löpsedeln ser ut. Löpsedeln delar en berättelse med oss om vad som hänt, vilka nyheter som kommer att behandlas i detta nummer och beskriver händelser med starka ord och bilder. Ju djärvare nyheten är beskriven, ju mer intressant blir den? Men det är just där som media måste tänka ett steg längre. Visst har vi lagstiftad yttrande – och tryckfrihet i Sverige, vilket innebär att man alltså borde kunna publicera precis vad som helst i dagens upplaga av aftonbladet utan att bli censurerad av staten? Men nej, det är inte riktigt så lätt.

Mediernas frihet regleras med hjälp av etiska publicitetsregler för press, radio och TV. Tillsammans har svenska medieorganisationer tagit fram dessa. De är inte tvingande, utan en frivillig överenskommelse mellan medier. Tanken med de etiska publicitetsreglerna är att ”skydda individer från lidande i samband med publicering, och behålla allmänhetens förtroende”, enligt  mediekompass.se

Namnpublicitet/bildpublicitet

De etiska publicitetsreglerna gäller för såväl text som bild. Man ska noga avväga både namn- och bildpublicering, då folk faktiskt kan ta skada av den typen av publicitet. Att vara försiktig med vad man publicerar innebär också att man ska vara försiktig med att publicera information om yrke,titel, ålder, nationalitet eller kön, bortsett från namn och bildpublicering. Allt som gör identifiering möjlig bör man vara försiktig med, åtminstone om en person bara är misstänkt för ett brott.

Jag anser att det inte är ett så stort problem om någon skriver ut att en man, 23, sitter häktad misstänkt för misshandel. Jag tycker att bilder borde publiceras på försvunna människor och efterlysta brottslingar. Men det är väl kombinationen av för många signalement på en person som utgör en risk kan jag tänka mig. Självklart förstår jag försiktigheten vid andra fall, där personen i fråga eller någon i deras närhet kan ta skada av publiciteten. Men finns det ett allmänt intresse i att ett namn eller en bild ska publiceras - kanske för att skydda oss – så gör det.

Måndag den 14 mars kunde man läsa en artikel på aftonbladet.se
( http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8708749.ab )

”Ulf, 47, inför rätta för bränderna” lyder rubriken på den följande artikeln som handlar om den i medierna kallade Gryningspyromanen som härjat i skåne och bland annat anlagt en brand på vinden i ett flerfamiljshus. Tydligen har poliser sedan länge velat sätta dit den här mannen för en rad olika bränder, men inte haft tillräckligt med bevis tidigare.

Här hänger pressen ut den misstänkte med både namn och ålder, i tidigare artiklar kan man även se bild på honom. Det framkommer att han sedan tidigare är dömd för samma typ av brott som han nu står åtalad för och att han yttrat att han kommer att elda igen.
Jag antar att det inte finns någonting att ta hänsyn till när det gäller en redan dömd pyroman som begår samma brott igen. Namnet han fått i media tidigare följer med honom även denna gång, och eftersom att hans riktiga namn finns publicerat med bild sedan tidigare blir han för allmänheten redan känd.

Om man känner sig kränkt eller felaktigt publicerad kan man vända sig till PO för bedömning och för att få upprättelse av den medietyp som begått ett misstag. De pressetiska reglerna är bara rekommendationer, så de som går över gränsen kan inte straffas enligt lag.

Mediernas etiska gränsdragningar

De etiska spelreglerna som finns har förmodligen lättat bördan för många människor genom tiderna. Felaktigt anklagade, mord som visade sig vara självmord, kända personer som begått skattebrott eller fotbollsspelare som köpt sex. Alla är nog glada över att det finns sådana regler som det finns när vi annars lever i ett extremt fritt land vad gäller att uttrycka sig i tal och skrift.
Det är svårt att säga hur ALLA medier förhåller sig till detta, men generellt verkar koden hålla. För att dessa regler ska hållas måste personerna som arbetar inom media även ha en viss empati medfödd. Har en journalist inte den gränsen kan det faktiskt gå riktigt illa. Ska medierna agera domstol? Nej, men förhåller man sig till uppgifter som kan hållas inom de pressetiska reglerna kan man kanske i samarbete med polis eller andra myndigheter komma underfund med om någon uppgift ska publiceras med bild eller namn.
Medierna ser till att hålla oss informerade och underhållna. Om informationen om ett brott kräver att de pressetiska reglerna töjs en aning och allmänheten blir varse om saker som faktiskt har relevans för oss, anser jag att medierna gjort sitt domstolsjobb väl.

Frida Bergman

Blogginlägg A

Till att börja med vill jag förklara vad en nyhet är.
Enligt www.ne.se är definitionen denna:
Nyhet, offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt: en händelse, en process eller ett tillstånd.
Det som blir nyheter ska avvika från det vanliga eller det normala.

På www.aftonbladet.se kunde man idag läsa om domen som en 39-årig man får till följd av att ha mördat sin exfru.

"Livstid för mordet på Carla", lyder rubriken som Aftonbladet publicerade på sin nyhetssajt.

Artikeln beskriver hur Carla Saado, 31, blivit mördad med 27 knivhugg i sin trappuppgång. Detta skedde den 29 November förra året. Exmaken som greps under sin flykt från platsen är nu dömd till livstids fängelse för mord.
Aftonbladet skriver att Carla Saado försökte larma polisen om att hon kände sig hotad och tidigare blivit misshandlad av mannen då hon träffat en ny man, men att åklagaren beslöt att inte ingripa.
Tillsammans med mannen hade Carla Saado två barn, 13 och 9 år gamla, som under natten som händelsen inträffat uppger att de var ”livrädda för vad han skulle göra”.

Den här typen av nyheter blir uppmärksammade, inte minst för att man som person blir chockad över händelsen, men också för att rubriken säljer.
Såhär står det på sidan mediakompass.se:

Texter skrivs med en avsikt. I massmedier har texter någon av följande funktioner:

• Informera
• Påverka
• Underhålla
• Sälja

Förmodligen är nyheten skriven både för att informera, påverka och sälja- dock kan jag inte se hur den skulle kunna underhålla. Namnet Carla Saado har synts på löpsedlar och i nyhetsartiklar tidigare, igenkänning gör oss intresserade att läsa mer om vad som hände, hur slutade historien?

Till nyheten finns två bilder publicerade. En bild på Carla Saado som ler mot kameran, och en bild på 39-åringen som sitter i rättssalen. Bilden på mannen är censurerad för att man inte ska känna igen hans ansikte. Varför? Han är en man, 39 år gammal, har varit gift med en kvinna vid namn Carla Saado som vi får ett ansikte på. Med den informationen är det inte alltför svårt att veta vem mannen är, åtminstone inte för personerna i hans omgivning.
Pressetik skulle jag tro att det handlar om. Skyddar det individen från lidande i samband med publiceringen?
PO skriver ”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.”
Är det för att barnen inte ska bli lidande då deras pappa med bild och namn hängs ut i media? Det är min enda rimliga förklaring. 

Om man enligt Håkan Hvifeldts teorier om nyhetsvärdering skulle tolka varför denna nyhet tagit plats i medierna, skulle jag säga att faktorn som är viktig för publicering är brott.

Nästa nyhet som jag granskat har rubriken: "Han kan knäcka vattenparasiten" och publicerades på www.expressen.se



Den handlar om att flera miljoner blir sjuka varje år av vattenparasiten Cryptosporidium som finns i dricksvattnet i stora delar av Afrika, men också i Östersund vilket vi har läst och sett på nyheterna de senaste månaderna.
Kemisten Jan-Olov Eriksson i Skellefteå kan ha hittat en lösning på problemet, skriver Expressen.
Han har tagit fram en uppfinning som tar död på parasiterna och därmed kan rädda tusentals liv. Dessutom är den miljövänlig och gör inte vattnet odrickbart.
- För mig är det fantastiskt att jag har tagit fram ett medel som knäcker den här parasiten, säger Jan-Olov Eriksson till Expressen.
Han säger att han nu ska ta patent på uppfinningen och sprida denna.
- För mig är det fantastiskt att jag har tagit fram ett medel som knäcker den här parasiten. Den kommer antagligen att bli klassad som ett receptfritt läkemedel, säger Jan-Olov Eriksson.
Tanken med produkten är att man som privatperson ska kunna köpa produkten när den börjar säljas och att man själv ska kunna ha i den i sitt dricksvatten.
Professorer på Karolinska institutet har gjort de mikrobiologiska testerna av kemistens  uppfinning och är imponrade.
I första hand kommer produkten att lanseras i Afrika.

Den här nyheten blir intressant eftersom att genomslag i forskning, som kan göra något bättre eller sämre, säljer. Det informerar även om möjligheterna som kommer att finnas i framtiden.  Nyheten är aktuell såväl i Sverige som i övriga världen, detta gör nyheten ännu mer attraktiv.