Som Gary Bergqvist skriver i uppgiften ligger frågan i var gränsen sätts mellan journalistik och fiktion?
Den bok som jag valt att läsa inför den här uppgiften, Lasermannen, är en berättelse om något som faktiskt inträffat i Sverige. Händelsen är så pass stor och drabbade så många människor att den publicerades i bokform i efterhand av författaren. Gellert Tamas har gjort ”reportageboken” genom att intervjua John Ausonius vid flera tillfällen och även andra personer som nämns i boken.
Boken är baserad på den verkliga historien om vad som hände i verkligheten, men är också fiktiv.
Den bok som jag valt att läsa inför den här uppgiften, Lasermannen, är en berättelse om något som faktiskt inträffat i Sverige. Händelsen är så pass stor och drabbade så många människor att den publicerades i bokform i efterhand av författaren. Gellert Tamas har gjort ”reportageboken” genom att intervjua John Ausonius vid flera tillfällen och även andra personer som nämns i boken.
Boken är baserad på den verkliga historien om vad som hände i verkligheten, men är också fiktiv.
”Lasermannen” handlar om Sveriges näst största polisutredning någonsin. John Ausonius, Lasermannen, satte skräck i Sverige under 1991-1992. Han dödade och skadade flera människor, detta med hjälp av ett gevär med lasersikte. Offren hade alla utländsk påbrå. Boken behandlar såväl John Ausonius uppväxt som den tid då han utförde dåden, hur politiska åsikter påverkade honom och det svenska samhället, medias övervakning samt hur polisen arbetade för att slutligen få fast gärningsmannen.
Jag anser att boken är mycket läsvärd och intressant. Hade inte denna bok skrivits, hade jag förmodligen aldrig fått reda på så mycket fakta om någonting som berör det land jag lever i.
Författaren hanterar den journalistiska formen väldigt bra. Att skriva om en händelse i efterhand och få läsaren att känna sig insatt i fallet, mycket tack vare sina många miljöbeskrivningar, är en konst.
Boken känns nästan skönlitterärt skriven, men på grund av den allvarliga händelsen som man ständigt har i bakhuvudet, känns den mer som en dokumentär. Det skulle kunna vara ett problem, eftersom att det här blir tydligt att gränsen mellan journalistik och fiktion inte alltid är knivskarp.
Jag skulle ge boken beteckningen journalistisk litteratur. Den har uppbyggnad likt en dokumentär, där olika händelser och personer kommer till tals om vartannat och man följer tidslinjen framåt hela tiden. Samtidigt sveps man in i hans målande språk, som i en litterär bok.
Man kan inte ha samma krav på sanning, källkritik och etik när det gäller ett bokreportage som vid vanliga journalistiska arbeten. I en dagstidning utgår man ifrån att allt som står BÖR vara sanningsenligt (även om så inte alltid är fallet), medan man faktiskt uttrycker att detta reportage är delvis baserat på en verklig händelse. Så länge man är ärlig med det från start ser jag inget problem i att använda den här typen av journalistik för att berätta om händelser.
Författaren hanterar den journalistiska formen väldigt bra. Att skriva om en händelse i efterhand och få läsaren att känna sig insatt i fallet, mycket tack vare sina många miljöbeskrivningar, är en konst.
Boken känns nästan skönlitterärt skriven, men på grund av den allvarliga händelsen som man ständigt har i bakhuvudet, känns den mer som en dokumentär. Det skulle kunna vara ett problem, eftersom att det här blir tydligt att gränsen mellan journalistik och fiktion inte alltid är knivskarp.
Jag skulle ge boken beteckningen journalistisk litteratur. Den har uppbyggnad likt en dokumentär, där olika händelser och personer kommer till tals om vartannat och man följer tidslinjen framåt hela tiden. Samtidigt sveps man in i hans målande språk, som i en litterär bok.
Man kan inte ha samma krav på sanning, källkritik och etik när det gäller ett bokreportage som vid vanliga journalistiska arbeten. I en dagstidning utgår man ifrån att allt som står BÖR vara sanningsenligt (även om så inte alltid är fallet), medan man faktiskt uttrycker att detta reportage är delvis baserat på en verklig händelse. Så länge man är ärlig med det från start ser jag inget problem i att använda den här typen av journalistik för att berätta om händelser.
New Journalism är en skön omskrivning av verkligheten. Jag gillar den här typen av journalism. Som jag tidigare nämnt så hade jag aldrig fått reda på så mycket fakta om en händelse som denna om inte Gellert Tamas utnyttjat new journalism. Jag tror att det fångar fler människor till att bli allmänbildade än rena faktaartiklar och får dessa att vilja söka information i efterhand för att se vad som stämmer med verkligheten.
